Våra älskade hundar som har fått vandra över regnbågsbron.

En ny stjärna har i kväll tänds på himlavalvet

Vår älskade Hunter har i kväll fått göra sin sista vandring

Hundskallet´s Hunter

Född 2003-07-14 Död 2018-11-26

Hunter har haft ett mycket långt och rikt liv, men till slut så tar åldern ut sin rätt.

Du kommer att vara saknad av många men framförallt Johan som har bävat för denna dagen. Hunter var Johans hund och det band de hade tillsammans var helt otroligt. Trots att Hunter bott hos oss i 10 år så var Johan allt när han kom hit. Och det var Göran och Johan som fick ta det sista avskedet. Hunter var en "manshund" och det han älskade allra mest var att jaga ihop med dem.

Johans kommentar var att den sista resan var hemsk. Och det är den hur många gånger man än går igenom det. För Johan var det första gången och för mig har det varit för många gånger.

Barnbarnen kommer att sakna promenaderna med  Hunter för han var lätt att gå med då han aldrig drog i kopplet. Så det var viktigt att de fick hålla i honom lika länge.

Nu Hunter  får du vara tillsammans med  dina syskon och föräldrar och alla  hundkompisar du har haft genom åren. Jaga nu fritt på de evigt gröna ängarna utan stela leder och med en hörsel så att även smågnagarna lever farligt

Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan.

Hundskallet´s Hunter 31565E/2003

HD UA  AD LBH

Här är han 2 år, och det är Johans hund men som Göran jagar mycket med när Johan inte hinner. Han har ett otroligt sök och driver med skall, och är en värdig efterträdare till far Abbe och mor Maxa.  Hunter har bott hos oss sedan 2009 då Johan pga. jobb inte kan ta hand om honom fullt ut. Men att det är Johans hund missar man inte, han viker inte från Husses sida när han kommer hit.

Idag januari 2016 är Hunter 13,5 år och är fortfarande med och jagar och är pigg och alert men hör lite dåligt.

I juli 2018 fyllde Hunter 15 år. Sista jaktsäsongen fick han bli hemma som pensionär. Han är fortfarande pigg och hänger glatt med på även längre promenader. Hörseln är nu sämre och får därför inte vara lös i skogen längre - för jaktinstinkten har han kvar.

Hundskallet´s Sommarsköna Märta

SE 40144/2014

2014-06-16 - 2016-09-11

Älskade lilla Märta! att jag är här och skriver om dig var både väntat och inte väntat. När du återigen insjuknade i mars började den här tanken att växa fram. Och din resa de sista 6 månaderna har varit lång och svår. Och många många veterinär besök har du gjort, men vid det sista visade värdena att det var en förbättring och en liten gnista hopp växte fram, fast jag visste att din kropp vart hårt påverkad. Tre veckor varade det hoppet, samtidigt som din mor då lämnat oss. Jag saknar dig så det värker i hela mig, du och jag hade ett alldeles speciellt band som vi knöt tidigt i ditt liv och innan du blev sjuk. Ur mänsklig synvinkel tror jag att du skulle gjort allt för mig, du lämnade mig aldrig och ville vara nära mig både kroppsligt eller med ögonkontakt. Du tillät inte någon annan ens hålla i ditt koppel för då stannade du tvärt eller försökte kränga halsbandet. Att följa med någon annan om inte jag var med det hände inte. Du var så otroligt lätt att ha att göra med och lättlärd och duktig var du på både apportering/lydnad och i spår. Några meriter på utställning fick du aldrig, en utställning var du på i Mjölby men bara som en miljöträning som valp. Den absolut enda nackdel du hade var att du "pep" en hel del när du hade en förväntan och framförallt när det fanns något ätbart i närheten, för mat var dina stora passion. Om du bara kunde ana hur tomt det nu är vid min sida - för där fanns alltid du, var vi ute i skogen så dutta du till mig på bakbenet mellan varven som för att tala om att jag finns här matte, var jag ute och du i inhägnaden höll du koll på mig, och vart jag än var inne la du dig en bit ifrån, hade jag varit borta och kom hem satt du alltid och väntade. Vår sista natt tillsammans var vi ute, då din feber gjorde att du inte ville vara inne vi tillbringade hela långa natten tillsamman, du ville inte ha någon nära kontakt, men jag pratade med dig och du släppte inte min kontakt en enda gång den natten eller la ner huvudet för vila, det var som om vi skulle prägla oss för varandra. Framemot morgontimmarna slumrade jag till några ögonblick men när jag vaknade till tittade du med varm blick på mig.  När klockan blev åtta gick jag in för att ringa till Djursjukhuset och efter en stund kom du in för att kolla var jag var men gick sedan ut igen. Emma kom för att köra oss in, fast du var svag gick du för egen maskin till bilen, men även då när Emma tog i kopplet medans jag skulle låsa och plocka in lite filtar, vägrade du följa med henne tills jag kom och tog kopplet. In i det sista visade du din kärlek till mig, och du fick somna in i mina händer medan mina tårar blötte ditt huvud. Och min kärlek till dig min Märta går över allt förstånd. Fast ditt liv blev alldeles för kort har du satt otroligt djupa spår i mig. Att missta dig och din mor Jackie på så kort tid är på gränsen var man klarar, ni bägge som har stått mig allra varmast om hjärtat.

Min älskade lilla Märta nu kan jag inte gosa med dina bara mage där håret inte växte ut efter din operation utan var som en valpmage. Varje morgon och kväll (minst) hade vi våra gosstunder och du njöt av alla våra stunder tillsammans och jag saknar dem nu så jag håller på att bli tokig. Fortfarande har jag svårt att fatta att du inte är här. Men av någon konstig känsla så känner jag din och Jackies närhet ibland väldigt påtaglig.

Farväl min älskade Märta och ha det bra tillsammans med mor Jackie och en vacker dag mina hjärtan är vi tillsammans.

Hundskallet´s Vårvarma Jackie S34848/2007

2007-04-27  - 2016-08-18

Varför Jackie är jag här och skriver om dig? Jag hade tänkt fått några år till av dig, och var inte alls förberedd för att Du skulle lämna oss. Bilden på dig är så som jag vill minnas dig, liggande majestätiskt på altanen med frambenen i kors och spana ut över dina domäner och larma om något därute hände. Jag vill inte minnas dig 6 kg lättare där du utmärglad låg på djursjukhusets golv och var präglad av din sjukdom. Jag är också väldigt tacksam att jag fick vara med dig hela tiden dina fem sista veckor i livet och försöka hitta på något som du kunde tänka dig vilja äta men som du ändå kräktes upp. Men vi fick många gosstunder tillsammans och du var hur taggad som helst när träningsvästen kom på, så du lurade mig verkligen på hur sjuk du faktiskt var. Du var alltid lätt att ha och göra med och de gångerna jag höjt rösten åt dig är lätt räknande. Men du hade en pondus och en egen vilja och köpte definitivt inte det du inte själv ville, men att jag lirkade med dig för att få det jag var ute efter det gick bra då du uppfattade det som att det var på dina villkor. Du har överfört så många av dina goda sidor till din dotter Märta och det är också en stor sorg att jag inte kan föra era goda anlag vidare. Ja Jackie jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om dig, men det tänker jag inte göra här, för det har varit så svårt att skriva om dig då tårarna bara forsar, det har tagit 1 vecka att få ner dessa rader. Men vi överför våra tankar när vi är tillsammans i skogen där jag känner din närhet. Då är det  Du och Jag!

Älskade Jackie jag kan inte fatta att Du inte är hos mig mer så att jag kan ta på dig. Farväl mitt hjärta så syns vi på andra sidan regnbågen en vacker dag.

Jackie var en duktig apportör och eftersökshund. Hon var bra på lydnadsplan. Vi har också provat på agility och rallylydnad. I utställningsringen gjorde hon bra ifrån sig och hade jag varit lite mer aktiv hade hon fått sitt championat. Hon användes i praktisk jakt som stötande på rådjur och var också med på duvjakt. Och hon var inte berörd av skott.

Röntgad: HD A och AD UA.

MH-beskriven med känd mental status

DNA-testad Normal/Clear vilket innebär att hon aldrig kunde bli sjuk eller föra sjukdomen av prcd-PRA vidare.

DNA-testad för sjukdomen DE normal/clear. vilket innebär att hon inte kan blir sjuk i denna sjukdom eller föra den vidare.

Godkänd i Anlagsklass i viltspår -08

Kretsmästare i Viltspår i Vaggeryds Jaktvårdskrets -09 och gick i och med det till Länsfinalen som finns att läsa mer om här.

Har ett 1:a pris i Öppen klass Viltspår -09 (Kretsmästerskapet är inget officiellt prov)

På utställning har det blivit ett antal CK. Flera placeringar i Öppen klass med Excellent, BIR, BIM, 2 Cert och CACIB.

Jackie har haft 2 kullar: L-kullen som föddes 2012. Och M-kullen som föddes 2014

Yrkesjägarens Kajsa Warg S29832/2003

2003-03-22 - 2015-03-30

Då har vi återigen fått säga farväl till en trogen vän. Även med Kajsa har detta beslut sakta fått mogna fram då hon hade en juvertumör som vi ihop med veterinär beslutade att inte operera och det fanns lite knölar här och var. De sista månaderna har vi märkt att åldern tagit ut sin rätt, sovit mycket och varit lite mer för sig själv, och för att det ska vara värdigt för henne med all den pondus hon hade skulle hon inte behöva dala mer och inte behöva uppleva att Jackie tog över ledarskapet som det fans klara tendenser till.

Att jag nu tårögd skriver om Kajsa som från början inte alls var min hund, jag var emot köpet av henne men gav vika för Görans önskan. Jag och Kajsa har haft våra duster och Kajsa och Fixa var ihop som två kiviga tonåringar som ibland höll på att göra mig tokig. Men att det förhållandet betydde så mycket för dem förstod jag inte förrän Fixa var borta, för då grävde Kajsa ett stort hål i gräsmattan och där låg hon i en vecka efter Fixas död dag som natt, kom bara in på kommando för att äta och korta stunder. Eftersom Kajsa aldrig blev den jakthund som var tänkt då hon tidigt redan vid 3 år blev skotträdd och sedan åskrädd tydde hon sig mer och mer till mig och det var också jag som ägnade mig åt henne. Emma och Kajsa hade också ett speciellt band i mellan sig, hon var den älskade Vargen för Emma. De sista åren från det vi flyttade hit vek hon inte från min sida, låg i Biabädden vid min säng och jag kommer att sakna hennes snarkningar. Hon tog en sådan hänsyn till mig, eftersom hon den jakthund hon var fick gå mycket i koppel, men gick vi i skogen väntade hon på mig vilken sida av trädet eller andra hinder där som jag gick för att sedan följa efter, väntade in mig om vi skulle över ett dike eller dyl.

Ja du Vargen nu är du tillsammans med Fixa igen och alla de andra kompisarna som gått före dig. Jag vet att du nu kommer att ha det bra, slippa skjutvapen och åska och få jaga älgar på de evigt gröna ängarna.

Farväl älskade Kajsa du lämnar ett stort tomrum efter dig!

Bokberget´s Madame Exe

2002-02-18 - 2014-06-30

Så var det dags att säga farväl till Fixa den 30 juni 2014 i en ålder av 12 år och 4 månader.

Att detta avsked skulle komma hade mognat fram under vårvintern, efter längre promenader i ren skogsterräng blev hon halt, frambenen ville inte hänga med. Därefter blev det "platt terräng" och det fungerade lite till och från. Så den 16/6 klarade hon inte av att gå genom byn när vi kom hem fungerade inte frambenen de bar henne inte - och jag tog beslutet. Visst efter vila fungerade hon igen och den sista veckan enbart hemma har hon endast i bitvis haft svårt för att gå. Men detta är inget värdigt liv att inte få följa med ut med de andra.

Fixa har varit min hund i allt följt mig överallt där jag har varit har hon varit. Vi knöt otroliga band redan från början eftersom jag två veckor efter vi hämtat henne bröt armen ganska svårt och kunde endast sitta i över tre veckor, hennes sovplats var på mig. Sängen var given för henne med egen kudde mellan oss hon var min lilla prinsessa.

Hon har använts en del till stötjakt/kortdrivande, men då hon i unga år drabbades av sjukdomen "Spikes syndrom" en typ av kramper vilka kunde komma när och var som helst och pågå från 10-30 min. så blev det endast jakt med henne på hemmaplan.

Hon har alltid varit en liten "slickmaskin" och idag har hon slickat mina tårar ända till slutet. Den här sista veckan har jag sett till att vi fått mycket egentid och hon har säkert undrat varför jag varit som ett klister på henne, märkt att jag varit annorlunda men som väl är inte förstått varför.

Nu min älskade Fixa är du tillsammans med din kompisar Ebba, Abbe o Maxa och får slicka på dem, men du ska veta att jag kommer att sakna dina slick min älskade Fixa.

Sov gott min älskade prinsessa!

Vildandens Scania af Maxjaz S48610/99

Tisdagen den 5 maj 2009, blev vi tvungna att säga farväl till vår älskade Maxa i en ålder av 9 år och nästan 8 månader.

Det gick fort, lite för fort för att riktigt kunna förstå vad det var som hände. Det började med att hon den 20/4 hade svårt för att gå, konstaterades att det var Borelia och efter några dagars medicin var hon nästan som vanligt - om än lite stelare. Den 3/5 märktes en försämring och vid röntgen den 5/5 visade den ett antal tumörer i lungan, och det fanns ingen återvändo hon hade ont.

Även Maxa var en stor personlighet. När vi var på Vildandens och valde valp hade jag bestämt att detta skulle bli en duktig apportör - men se det hade vi olika uppfattningar om. Det enda Maxa ville apportera var grytor även av gigantisk storlek så bära kunde hon, men kom jag med en dummies, leksak, fågel eller annat upptänkligt titta hon bara mig och grytor kunde vi inte ha med ut. Likadant var det med vatten - det skulle man dricka och inget annat. Efter allt pock, lock och bogserande gav jag upp.

Och hon fick till slut göra det hon antagligen var ämnad för - stötjakt, hon hade ett otroligt sök och fanns det rådjur så hittade hon dem, hon var självskriven på alla kommunjakter i Jönköping med omnejd. Och den glädjen hon visade när Göran tog fram bössan eller jag tog på kängorna, för då skulle hon få erövra skogen och då bokstavligen tjöt hon. Maxa behövde aldrig bli pensionär för hon jagade fullt ut denna sista säsong också, med fullt ös även om sonen Hunter nu var snabbare.

 Hon fick ju också uppleva att få en kull valpar, även om det inte var min mening pga. lindriga benpålagringar. Men efter att själv fått fostrat sina egna valpar, hjälpte hon gärna till som barnvakt med de två kullar som sedan föddes här.

Maxa och Abbe var som ett gift par och mycket tajta med varandra de hade en kommunikation sig emellan som jag många gånger förundrades över. De levde tillsammans, jagade ihop fick fostra sina gemensamma valpar ihop och var helt otroliga med det. Och nu är de tillsammans igen, sida vid sida vilar de nu ihop och kan jaga på de evigt gröna ängarna.

Maxa var MH-beskriven med 2:a på skott och hade två Cert på utställning. Men framförallt var hon en duktig jakthund. Och saknade och tomheten är stor, och husse har mist en otrolig trogen jaktkompis.

Tack Maxa för allt du gett oss, du finns i våran hjärtan.

Hundskallet´s Abbe S38602/96 

Våran maskot har lämnat oss, lördagen den 13 december 2008 var det så Abbes tur att göra den sista vandringen och i en ålder av 12 ½ år.

Det finns så otroligt mycket att säga om Abbe. Han var namnad efter mor Ebba, var hennes första valp och vår förstfödde på den då blivande kenneln. Jag vet inte om man kan säga om en hund att den är perfekt men Abbe var nog det, den enda olaten han hade var att tigga vid matbordet - men det var ju inte hans fel. Han har varit med och fostrat alla 48 valpar som har fötts här sedan han själv var valp, och det på ett helt fantastiskt sätt. Han har älskat alla människor stora som små, aldrig visat någon aggression mot hund, aldrig gjort något "ofog", vi har inte ens behövt att höja rösten åt honom. Han charmade alla som kom i kontakt med honom, med sin pondus och värdighet. I yngre da´r hoppade han själv upp på trimbordet för att bli klippt etc. senare satt han och bara väntade på sin tur. Listan kan göras lång på alla hans personligheter.

Har har varit en fantastisk stöthund i sina krafts dagar, hundratals är de rådjur som han har varit med att fälla på skydds-och kommunjakter och han har också stött älg. En mycket duktig eftersökshund som inte gav upp trots flera timmars spårande.

Abbe hade HD grad 1 och har därför tyvärr inte fått gå i avel. Men han lyckades som 7-åring att tjuvpara sig med Maxa så han har varit med om det också, och fick då fostra sina egna valpar.

Abbe är också utställd några gånger och hans bästa resultat är Bästa Junior som han blev på Tollarspecialen 1997.

Så det är med tungt hjärta att han nu har fått sin plats på denna sida, och han kommer för oss och för många andra som fått förmånen träffa honom att vara en saknad. Han var ett föredöme för rasen i vilken situation han än hamnade i.

Så med samma värdighet och pondus som han levt sina 12½ år, så fick han också sluta dem, den skyldigheten har han gett oss hela sitt liv.

Abbe var tillsammans med sin mor början till något riktigt stort som har format hela familjens liv men framförallt mitt liv. Och dessa bägge stora personligheter Ebba och Abbe kommer för alltid att vara en del av mig.

Våran älskade Ebba finns inte längre hos oss.

Fredagen den 5 april 2007 fick hon sluta sina dagar i en ålder av 14 år.

Ebba har använts i praktiskt jakt och vid eftersök, var pensionär de sista åren. Men jagade sorkar och råttor själv på åkrarna, och innan hörseln försvann jagade hon också fåglar och vid flera tillfällen kom hon hem med duvor.  Hon gillade endast att ta varmt vilt. Frusna/upptinade fåglar ignorerade hon helt.

Ebba har haft tre kullar.

Var utställd ett antal gånger, sista gången som sjuåring blev hon Bäste Veteran på en internationell utställning.

Saknade efter henne är stor, inte bara det att hon var starten till att vi blev uppfödare, hon var en stor personlighet med många bra egenskaper som hon nu fört vidare till sina avkommer, och kommer på så sätt att leva vidare genom dem.

Ebba kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta.

TJH Flottatjärn´s Atl. Flyers Noa S56426/99

Det är med stor sorg och saknad jag skriver att vår älskade Ammie hastigt gått till den eviga vilan, den 19 juni 2008, 8½ år gammal.

Ammie kom till mig när hon var 7 mån, en tokig valp som inte ville åka bil, gömde sig för kopplet och var mer vild än tam. Det tog sin tid men sen hoppade hon glatt in i bilen och höll man man fram halsbandet trädde hon på det själv.

Hon var alltid godmodig mot människor, men lite vimsig ibland (precis som matte, säger de som lärt känna oss båda), så ingen trodde vi skulle klara bevakning tjänstehundskursen; men tji fick dom, Ammie klarade certproven med bravur! Bevakning var hennes grej.

Vi hade många strapatser ihop, hon var med mig överallt och hade en otrolig acklimatiseringsförmåga; på bussar, tåg, på jobbet, hälsa på vänner och bekanta mm. Ammie var alltid lika pigg och glad och tog livet med en klackspark.

7 december -07 blir hundvakten påkörd, med Ammie i kopplet. Han överlever och Ammie som klarat sig flyr i panik från olycksplatsen. Så många vänner och bekanta och frivilliga både hundar och människor hjälpte oss i sökandet utan resultat. Mirakulöst kom Ammie hem efter 4 dygn helt oskadd och med koppel och halsband efter sig.

När vi nu hittat vår plats i tillvaron, boende med dem vi älskar i lugn och ro med en liten gräsmatta och nära till skog och bad, så rycks hon bort från oss. Hon hade så mycket att leva för och så mycket glädje kvar att ge.

Saknaden efter Ammie är enorm. Minnena av henne är som en vacker bok som alltid kommer finnas inom oss.

Min älskade lilla Ammie, du har för alltid en stor plats i mitt hjärta.

// Din matte Emma Hansson